Var ett tag sen jag skrev, under tiden har tankarna samlats på hög i huvudet och det är minst sagt konstigt att man inte är mer konformad just nu.
Har en ledig dag och även fast jag fick en del lediga dagar förra veckan med sjuka barn så kom den inte en dag för sent. Denna ständiga trötthet kväver mig och det trycker undan alla "må bra" känslor. Det är inte roligt att komma hem från jobbet efter att ha hämtat barnen, ställa sig vid spisen, få i sig maten och sen dö i soffan. De få timmar man får tillsammans med barnen på en dag vill jag spendera på annat sätt. Jag lider verkligen utav tröttheten även om jag vet att den beror på mörkret, samma visa varje år när dagens ljusa timmar blir allt färre och färre. Hur många timmar får man egentligen på en dag? När man åker till jobbet är det mörkt och när man åker hem är det mörkt, får ifrån ska man ta energin då?
Min läkare tyckte att jag var dum som lagt ner medicinen och ännu dummare var jag som inte börjat igen när jag visste att vintern var på väg. Har aldrig haft särskilt höga tankar om den läkaren men det fick mig att tänka i en ny bana. Kanske är det envisheten som talar att jag minsann inte ska visa honom att han har rätt.
Vitaminer är garanterat något jag behöver, motion skulle bhöva komma med på schemat även om jag känner en väldig distans då orken inte finns och tiden inte räcker till.
Allt som har hänt och händer runt omkring mig nu har ju varit en stor bidragande faktor, jag känner mig lite som en spik som jag tillåter folk att slå på igen och igen. Och nu är det vara en liten bit kvar som jag på egen hand ska pressa upp igen.
Jag vet att många upplever mig som ganska stark men det enda starka är nog att jag gång på gång orkar dra upp mig igen. Tänk om jag kunde lära mig att stå upp för mig själv, säga ifrån och inte ta åt mig, inte låta andra slå ner mig. Va mycket energi som skulle sparas.
Nu ska jag vila en stund och sen bege mig ut i kylan för att söka lite energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar