Jag har många ggr reflekterat över varför jag gör som jag gör, hur många gånger har man inte ångrat en handling eller en brist på handling?
Hur många gånger har man inte funderat över varför andra människor gör som de gör?
Just nu maler dessa frågor i mitt huvud om och om igen. Inte en sekund lyckas jag tänka på annat och jag tror seriöst att det kommer att äta upp mig. Jag kan omöjligt minnas alla de gånger jag tänkt att "nu går det inte mer, nu ger jag upp" men lika ofta som jag tänkt de tankarna har jag också rest mig. Jag försöker febrilt att hugga tag i den vetskapen nu men hur mycket jag än rabblar "det kommer blir bra" så sitter den där ilande känslan av smärta kvar. Det är som att någon sugit all kraft ur mig och endast lämnat kvar ett tomt hål utav smärta, jag har en djävul på axeln som skriker åt mig "ditt fel" "varför gjorde du så" "skyll dig själv".
Jag har alltid haft extremt svårt att öppna upp mig, alltid sagt A men inte B. Lite kan man dela men inte allt, hållt saker inom mig tills de svämmar över.. Med tiden släppte jag på detta och insåg hur skönt det faktiskt var att dela sina demoner. Idag ångrar jag detta djupt, jag svämmar hellre över tusentals gånger än att såras som nu. Hur kan en människa vara så elak? Vad vinner man på det?
Den här semestern blev inte alls som jag tänkt mig, istället för nöjen och vila har det blivit dagar av överlevnad och sorg, smärta och hopp.
Och jag måste erkänna att jag är livrädd för framtiden, livrädd för relationer och livrädd för vänskap. Hur ska man någonsin våga släppa garden när man vet hur ont det kan göra?
Jag lever för mina barn just nu, den enda kärleken jag vågar lita på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar