Ut med det gamla in men det nya

Som vanligt när det är tungt så får jag en ihållande känsla av att jag måste förändra, kasta ut det gamla som påminner mig om saker jag inte kan hantera. Så idag for jag iväg med min bästa vän till Bauhaus och Rusta för att shoppa inför en budgetrenovering.
Jag har tapetserat den målade/dumlenedkladdade väggen i vardagsrummet och det blev faktiskt riktigt snyggt. Imorgon lägger vi om golvet i köket sen får vi se om jag tar tag i sovrummet i veckan, har ju några semesterdagar till att förgylla även om jag hoppas på att solen kommer tillbaka.


Gårdagen var en dimma, propavanen satt kvar hårt inne i mig och det var riktigt svårt att öppna ögonen ett tag. På kvällen efter en storhandling på godisaffären i Hummelsta bestämde jag och Emilie att vi skulle ta en tur på hästarna. Ut kom vi, red genom industriområdet (väldigt bra miljöträning) och vidare för att klättra i "mördarbacken". Efter det skulle vi bara ta en liten sväng till för att sedan vända hem när vi hittade en intressant grusväg. Eftersom våra käftar glappar likt två gamla kärringar hann vi säkert rida i en halvtimme innan det slog oss att grusvägen var väldigt lång. Jag började bli lite osäker på om det verkligen var en sådan bra idé att fortsätta men Emilie va hundra på att vi snart skulle komma ut på en väg hon sedan kunde ta oss hem ifrån. Grusvägen fortsatte och fortsatte och fortsatte.. klockan likaså. Till slut tog grusvägen slut och skogen tog vid, Bubblan min envisa lilla posivitetskula ansåg dock att skogen måste ta oss hem och in i mörkret fortsatte vi.
"det står ett rådjur där framme" hojtar jag för att förhindra en större reaktion från Olle.
"Ja det kan finnas vildsvin med" hojtar Emilie där tillbaka.

Olle tvärstannar!
BRAK!!! Och precis som jag gnäller "nej men lägg av" springer familjen storsvin över vägen. Sen både ser och hör vi hur hela skogen rasslar till.
Emilie tvärvänder i skengalopp och Gandur efter...något svettiga och något som kändes som en kilometer senare inser vi att vi ridit vilse. Klockan närmar sig 23 när vi tillslut hittar ut på en bilväg utan reflexer.
Emilie försöker muntra upp mig som vid det här laget är lagom road genom att sjunga alla sånger hon kan (Emilie kan bara barn och disneysånger) samtidigt som hon testar alla möjliga ställningar man kan rida i..hon hade nämnligen väldigt ont i rumpan. När vi ridit en timme till kommer vi bara längre och längre från stallet.. Vi rider förbi fulla ungdomar, cyklande par och en del mopeder men ingen verkar tycka att det är konstigt med två ryttare som mitt i natten rider genom ett bostadsområde.
Vid midnatt så kommer räddningen när Emilies pappa hämtar oss med transporten. Gandur va så trött att han knappt orkade göra motstånd utan lät oss steg för steg flytta hans hovar in i transporten.

När jag la mig i sängen halvt ihjälfrusen lovade jag mig själv att aldrig mer rida. .
Tappra hästar, de hade nog fortsatt hur långt som helst om de hade behövt <3

Livet tar en vändning

Jag har många ggr reflekterat över varför jag gör som jag gör, hur många gånger har man inte ångrat en handling eller en brist på handling?
Hur många gånger har man inte funderat över varför andra människor gör som de gör?

Just nu maler dessa frågor i mitt huvud om och om igen. Inte en sekund lyckas jag tänka på annat och jag tror seriöst att det kommer att äta upp mig. Jag kan omöjligt minnas alla de gånger jag tänkt att "nu går det inte mer, nu ger jag upp" men lika ofta som jag tänkt de tankarna har jag också rest mig. Jag försöker febrilt att hugga tag i den vetskapen nu men hur mycket jag än rabblar "det kommer blir bra" så sitter den där ilande känslan av smärta kvar. Det är som att någon sugit all kraft ur mig och endast lämnat kvar ett tomt hål utav smärta, jag har en djävul på axeln som skriker åt mig "ditt fel" "varför gjorde du så" "skyll dig själv".

Jag har alltid haft extremt svårt att öppna upp mig, alltid sagt A men inte B. Lite kan man dela men inte allt, hållt saker inom mig tills de svämmar över.. Med tiden släppte jag på detta och insåg hur skönt det faktiskt var att dela sina demoner. Idag ångrar jag detta djupt, jag svämmar hellre över tusentals gånger än att såras som nu. Hur kan en människa vara så elak? Vad vinner man på det?

Den här semestern blev inte alls som jag tänkt mig, istället för nöjen och vila har det blivit dagar av överlevnad och sorg, smärta och hopp.
Och jag måste erkänna att jag är livrädd för framtiden, livrädd för relationer och livrädd för vänskap. Hur ska man någonsin våga släppa garden när man vet hur ont det kan göra?

Jag lever för mina barn just nu, den enda kärleken jag vågar lita på.