Tog bort bloggen, fanns ingen tid att skriva när dagarna togs upp av jobb och innehållet kändes till slut ganska världelöst. Men så slog det mig, skriver jag för de som läser eller för mig själv?
Jag har alltid haft ett behov av att skriva och när man gör det offentligt känns det på något vis mer befriande, det lättar mer om man vet att någon läser.
Så nu sitter jag här igen och låter tankarna flätas samman med tangenterna, jag har precis varit ute med mamma på en tur. Den sista tiden har varit riktigt jobbig och det är få saker som kan få mig att rensa hjärnan som att sitta på hästen. Det är svår att tänka på annat när man är så totalt fokuserad på en sak, jag har dessutom turen att få ha hand om en sådan underbar häst <3
När jag åkte hem från jobbet idag så blåste jag hjärnan ren med hög musik, det funkar det med, men bara för stunden.
Usch så dåligt som jag mått den senaste veckan vet jag inte när jag gjorde sist, smärtan som från början är rent psykisk övergår liksom i en krampartad smärta inombords som vägrar släppa taget och det känns som om man äts upp bit för bit. Jag har varit närtintill förlamad och ilskan man känner mot sig själv kan bara jämföras med hat.
Känslorna åker bergochdalbana just nu, ilska, irritation, panik, glädje och nedstämdhet, ovissheten äter upp mig och man frågar sig gång på gång varför man utsätter sig för det man gör.
Mitt i allt känslofall finns barnen med Julia i spetsen som är så känslig och uppmärksam, hon har sett mamma i för många tillstånd som jag önskar att jag kunnat bespara henne från. Men man är inte mer än människa och känslor försvinner inte bara för att man blir förälder, tvärtom läggs de till i de mest obeskrivliga mängder.
Nej nu är det fokus på framtiden som gäller och jag har en lång väg att vandra där.
Sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar