Jag har alltid varit den som gillar att läsa om andras elände, alltså inte att jag gottar mig i andras elände, utan jag gillar att läsa om människor livsöden. Min sambo brukar ofta fråga mig varför jag läser sådana böcker eller kollar på filmer/dokumentärer som får mig att gråta floder. Han drar sig från allt sådant, han vill inte läsa om det som får honom att bli ledsen eller förbannad. Och ledsen blir man, på riktigt, det kan värka som tusan i hjärtat och ändå läser man vidare.
Jag tror att jag faschineras utav dessa människor, hur de lyckas ta sig igenom misshandel, hot, sjukdomar, död och annat elände som en annan inte ens kan föreställa sig. Jag faschineras av hur starka människor kan vara, hur man kan från att ha varit på den allra djupaste botten ta sig upp igen. Jag faschineras över hur starka våra känslor är till våra barn är och de oändliga krafter man får när det handlar om överlevnad. Jag tror att det på något sätt är viktigt att läsa om andras livsöden, både bra och dåliga. Inte för att man ska gräva ner sig i andras olycka men för att få en bild av hur andra har det och på så sätt uppskatta det man själv har lite mer.
Jag har sedan en tid tillbaka följt en blogg som skrivs av en mamma som förlorat sin lilla son i cancer. Hon har även skrivit en bok som jag läste härom kvällen, boken berörde liksom hennes blogg mig väldigt mycket. Inte minst för att Thea haft liknande symptomer som sonen innan de fick reda på att han hade cancer. Vi har också varit inne på akuten med Thea som var hård och svullen om magen, hade jätte ont och inte ville äta. Förstoppning sa alla, även läkarna och tack gud så var det bara det, hon hade en oerhört trög mage och fick förstoppning på förstoppning. Men varför ska det finnas barn som kommer in med samma typiska symptomer och sedan inte får komma hem igen, som ska behöva gå igenom en massa lidande och smärta för att sedan dö?!
Livet är bra orättvist och jag HATAR när det är barn som ska råka ut för den. Små oskyldiga barn som aldrig hunnit göra någon illa.
Den här bloggen har fått mig att fälla många tårar, mamman skriver på ett sätt som gör att man riktigt kan ta på deras smärta. Och att läsa om den här lilla killen som tvingas gå igenom så mycket lidande och smärta är omänskligt. Många gånger efter att jag har läst den bloggen så drabbas jag av ett sådant fruktansvärt dåligt samvete..
Hur kan jag gå omkring och vara så trött och irriterad på mina barn? Varför går jag inte ut och åker pulka även fast jag inte orkar? Varför har jag inte bättre tålamod? Varför tillbringar jag inte all min lediga tid med barnen? Varför varför varför? Varför gör jag så när det finns mammor som förlorat sina barn som endast har sina barn kvar i minnet, som inte kommer närmare sina barn än genom en gravsten?
Jag vet att man bara är människa och man blir trött och irriterad men inte älskar man sina barn mindre för det. Och jag vet att det här dåliga samvete är nyttigt, det visar bara hur mycket vi bryr oss om människor.
Jag brukar inte avlägga några nyårslöften men i år har jag faktiskt gjort det och jag ska ta vara mer på livet, jag ska stanna upp mer och njuta av det som är NU. Livet är kort och det kan bli kortare än man tror..
Så all ni som läser, kramar era barn en gång extra, säg att ni älskar dem.
Gör även samma sak med de ni håller kära, sluta bråka om små saker och framför allt ta vara på nuet och uppskatta det ni har, stora som små <3
Medan jag sitter här och skriver så händer något läskigt. Jag sitter i köket och dörren in till klädkammaren i barnens rum är öppen (eftersom jag va in och böt kläder och som vanligt glömmer stänga). Plötsligt så hörs ett jätte brus, precis som att grannen spolar i kranen. Tänkte att, men gud vad det låter där innefrån då, har jag aldrig hört förut. Ljudet håller i sig och jag börjar fundera öven hur många badkar de har där uppe som de ska fylla, när Johan kommer in och undrar vad det är som låter. Grannen säger ja! Men det var inte grannen utan radion på vår lilla kylbox som står uppe på en hylla. För att få på radion måste man skruva på en knapp, hur tusan kan den ha hoppat igång? mmm Johan vet vad han tror och det vet jag med. Bara det att jag vägrar tro på spöken, jag har varit så fruktansvärt rädd för sånt under hela min uppväxt att enda sättet att få stopp på mina fantasier är att inte tro på något sådant överhuvudtaget. Det finns alltid en logisk förklaring till att konstiga saker händer. Men nu börjar även jag att tvivla, jag hittar nämnligen ingen. Jag va inne i klädkammaren men rörde inte hyllan alls. . . Hu!
Idag sov jag fram till halv elva, HALV ELVA! Minns inte när det hände senast men jag var så trött efter alla tidiga mornar och långa arbetsdagar. Så efter en frukost som egentligen borde ha varit lunch började jag och Johan rensa ur vårt städskåp. Gud va skräp man samlar på sig! Jag mår så bra utav att kasta saker, man får verkligen energi. Ut med det gamla och in med ny energi! Ett tips från mig, testa det funkar.
Imorgon skulle jag ha träffat Camilla Ivarsson men nu ska jag ju med pappsen till landet och få lite nya möbler från min farbror. Jag hoppas på att de har garderober över för här svämmar det fullständigt över av kläder.
Hörs imorron!
Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar