Julias förlossning

Under middagen utbrister Julia plötsligt

- Pappa jag är kär i dig!
- Är du? säger johan va trevligt
- Vad gör man när man är kär i någon då?
Julia tänker en stund och säger sedan glatt
- Tittar på film! <3

Hon börjar bli så stor, om två månader fyller hon 4 år och imorgon ska hon på sitt första kalas =)

Lovade ju att jag skulle berätta om Julias förlossning så jag får väl hålla det ;)

Den 26 mars 2006 vaknade jag 07:20 av en konstig smärta i magen, den gjorde inte särskilt ont men va irriterande nog för att jag inte skulle kunna somna om. Jag låg och tittade på tv en stund och efter kanske 2-3 timmar blir tar jag en alvedon och en dusch, hade hört att man kunde avgöra skillnaden mellan förvärkar och riktiga värkar på så vis. Varken dusch eller alvedon hjälpte men jag hade inte alls tid för någon förlossning, vi var mitt uppe i en flytt. Så jag klädde på mig och åkte ner till Statiol för att boka bil till flytten, dagen flöt på med packning och andra förberedelser. På kvällen gick vi hem till Topzi och Jessica för att äta vofflor, vi åt, pratade och kollade på tv. Vid 21 tiden har den konstiga känslan övergått i mensvärk och jag kan riktigt känna hur magen drar ihop sig, jag säger till Johan att jag vill gå hem och Topzi och Jessica önskar oss lycka till. Jag är helt inställd på att detta inte är något, jag hade varken tid eller ork för att föda barn. Vi går hem, lägger oss och kollar på film, Johan somnar men mina sammandragningar vill inte ge med sig så vid tolvtiden väcker jag Johan och ber honom klocka, han är riktigt trött och tycker väl inte heller att tajmingen är den bästa för något barn.. vi klockar och värkarna kommer med ca 8 minuters mellanrum. Johan somnar om men väcks efter en kvart av att lite försiktigt ber honom att vakna för att det känns som att det kanske kan vara något ändå.
Johan tycker att jag ska ringa förlossningen och detta var ett stort dilemma för mig. Jag har nämnligen lite smått sjukhusskräck och ville inte föda någon annanstans än på BB-Stockholm, rättare sagt så hade jag bestämt mig för att inte föda någon annanstans än där.
När jag va i mitten av min graviditet fick jag kraftiga smärtor i magen och åkte in til KS med mamma, där möttes vi av en hemsk läkare som skällde ut mig för att jag inte åt ordentligt. I rummet bredvid hörde man hur en kvinna födde barn, hon skrek som en stucken gris. Nej dit ville jag absolut inte!
Jag tjatade på Johan att han skulle ringa till förlossningen eftersom jag inte vågade, han tyckte att jag skulle ringa eftersom det var jag som skulle föda. Efter mycket dividerande kom vi fram till att om jag nu inte fick plats på BB-sthlm så skulle vi ta Danderyd.
Jag ringer, hjärtat slog i 180 och jag va nära att lägga på flera gånger. En barnmorska svarar och innan jag ens fått fram att jag kanske har verkar så har jag berättat halva min livshistoria om tidigare erfarenheter av sjukhus och den hemska läkaren på Karolinska, när jag kommit in på att jag tänker föda hemma om jag inte får komma till de frågar barnmorskan om jag jag ska föda nu?

- Det vet jag inte men jag har haft sammandragningar som gör ont sedan imorse
Barnmorskan lugnar mig med att det finns plats hos dem, vi lägger på och jag känner mig genast lugnare.

Johan som nu har fattat allvaret sätter sig upp i soffan och gör en ansträngning att vakna, jag ringer mamma som ska köra in oss eftersom vi då inte hade någon bil. Vi irrar runt och försöker packa en väska när mamma kommer upp och hämtar oss, på vägen ner till bilen gör det ordentligt ont och jag fasar över resan till Danderyd. Mamma kör så klart fel och det dåliga vädret skymmer sikten (vädret har alltid varit dåligt när vi ska till att föda barn) väl i bilen avtar värkarna och jag är helt säker på att vi ska få åka hem igen.

Vi möts av barnmorskan Lina, en trevlig ung tjej som visar oss in på ett rum. Hon undersöker mig och säger att jag är öppen 4 cm vilket kommer som en chock. Jag var ju fortfarande inställd på att jag bara hade förvärkar men åkte in för att få något att sova på.. planen ändrades.
Lina frågar om jag vill bada, jag nickar och följer henne ut i korridoren. Badrummet var som hämtat från en vedumkatalog med klinkers, en rottingfotölj och doftljus. De här med badandet hade jag haft i åtanke och därför packat ner badbyxor till Johan också, det visade sig vara totalt onödigt eftersom han minsann inte alls skulle bada. Där satt jag i karet och kände mig allmänt dum, hur kul var det att sitta naken med jätta mage i något special badkar medan Johan satt på en stol och stirrade och barnmorskan sprang ut och in.
Badet gjorde mig ännu tröttare och nu va jag så trött att jag hade svårt att slappna av, jag skakade och spände mig i varje värk..bönande bad jag om något som skulle få mig att sova.
Lina tyckte inte att det var en sådan bra idé eftersom jag skulle föda men kom med den suveräna idén om akupunktur.
Där jag låg jag på en soffa, jag va trött, skakade som ett asplöv och hade ont..och då skulle nå jävla nålar hjälpa?

Lina stack nålar lite härvar, skruvade på dem och när hon började sätta dem i ansiktet kunde jag bara inte hålla mig längre. Det där va ju bara töntigt och gjorde dessutom ännu mer ont, jag bad henna sluta och skulle precis sätta mig upp när jag fick syn på mina fötter. Det hade svullnat upp till storlek 46!!

Mamma som bara skulle köra in oss hade somnat på soffan medan jag badade men vaknade nu av mitt skrik. Barnmorskan lugnade mig med att det faktiskt var helt normalt att svullna så med jättefötter klampade jag mig bort till sängen.

05:30 är jag öppen 6 cm, har rejält ont och får den där lustgasen som jag hört så mycket om. Lina förklarar hur jag ska andas och jag tar ett djupt andetag, slänger ifrån mig den och säger
- Den här funkar ju inte ett jäkla skit!
- De tar en stund säger Lina och mamma
Men jag hör ingenting, ett brett leende har infunnit sig på min läppar och jag känner mig full.
Lustgasen blir snabbt min bästa vän och jag andas som aldrig förr, mamma och Johan hjälper mig genom att kolla på ctg kurvan när värken kommer, jag kan utan att överdriva säga att jag va beredd. I takt med att värkarna blir kraftigare tycker jag det är onödigt att sluta andas och andas istället som en tok precis hela tiden.

- Vila med lustgasen mellan värkarna, säger Lina.
Jag kan väl säga att jag sket blanka fan i vad hon sa, jag tänkte gifta mig med den där.
- Nu kan du sluta andas säger min mor, nu har du inte ont.
Jo hon är ju rolig min mamma, jag höjer snabbt mitt finger och pekar det tydligt mot henne.
När klockan är 05:30 ber jag Johan om ursäkt för att jag är så mesig och ber om EDA, jag va nu så trött att jag bara ville sova.

Lina säger att hon inte behöver övertalas och ringer narkosen. Från den här stunden minns jag inte så mycket, det tog en stund innan de kom eftersom han fick vända i dörren och rusa iväg till ett akutsnitt.
Lina lämnar oss för att gå hem men Lovar att fixa en snäll bm till mig, in kommer Görel.
07:05 går vattnet och jag skriker i lustgasmasken
- Vattnet! Vattnet går!!
- Vi ser det Nina. (riktigt begåvad personal måste jag säga)


07:25 kommer mannen med sprutan in i rummet, han ber mig att hoppa ut på kanten och jag hoppar minsann (hur nu det var möjligt) ligger blixtstilla och känner inte när han sätter nålen.
Mamma hade vi det här laget lämnat rummet då hon tyckte det var för läskigt med nålen. Hon hade riktigt dåligt samvete över det har jag i efterhand fått veta. Sorry mamma men jag la varken märke till att du gick eller kom in igen ;)

08:20 har jag fått vila en stund från smärtan, nu kommer istället en annan känsla då krystvärkarna sätter fart, på dessa biter tydligen inte Edan.

08:52 föds Julia, jag får själv trassla med navelsträngen för att plocka upp henne.
Minns att jag frågade

- Aha, hur gör man nu då?

Mamma som egentligen bara skulle köra in oss blev kvar, hur skulle hon kunnat åka hem? Både jag och Johan är glada att hon gjorde det, han behövde hennes stöd och jag är glad att hon fick chansen att vara med när hennes första barnbarn föddes.

Julia var så otroligt lik Johan redan när hon föddes, sköterskorna skämtade och sa

- Den där kan du inte svära dig fri ifrån, hon har ditt hårfäste!

Julias förlossning var helt klart olik Theas, tog mycket längre tid vilket jag i efterhand är glad för. Som första förlossning är det skönt om man hinner med att reflektera över vad som händer.