Idag tog jag en efterlängtad långtur i skogen tillsammans med hästarna och Marléne. Vi bestämde oss för vår galoppslinga, super väg i skogen där man kan galoppera i stort sett hur långt som helst. Hästarna kämpade i den djupa snön, jobbigt var det men lusten tog över. Jag lurade sedan in sällskapet i en annan skog för att komma ner till åkern vi brukar rida på, problemet var ju bara att den stig jag i normala fall har som riktmärke inte längre fanns, den va ju täckt med snö. Men men har man islänning kan man gott göra en ny väg, så vi red in i det snårigaste skogsparti man man tänka sig. De planterar nämnligen julgranar här som dessutom var ordentligt täckta med snö som sådär härligt föll ner innanför jackan. Efter att ha ridit ett bra tag liggandes på hästarnas hals tror jag att vi kommit ut på rätt ställe, Marléne som rider först stannar plötsligt upp. Nog kunde man se åkern allt, fast från en väldigt bra utsiktsplats, typ sådär 50 meter upp. Ja, det var bara att vända och slingra sig igenom allt igen.
Det var riktigt mysigt idag, solen tittade fram och hästarna dundrade fram medan snön yrde. Det är riktigt härligt att låta dem sträcka ut på lång tygel och bara följa med i rytmen av deras steg.
Dock fick jag väldigt ont i rumpan, tog fram en gammal sadel som verkligen behöver stoppas :/
Man är otroligt lyckligt lottad som har förmånen att få vistas bland djur, min dag började inte så bra och jag va på riktigt dåligt humör, bristen på sömn börjar göra sig påmind.
Men det räcker med att rulla fram på gårdsplanen, höra Laikas välkomnande gnägg, se Gandur komma springandes fram till staketet och Fjolá som tittar upp från maten (en riktig uppoffring för att komma från Fjolá). Jag är dessutom en ganska så tressad människa och det är få saker som kan få mig att stressa ner men att stå i stallet och bara lyssna till hästarnas tuggande är magiskt. Är man ledsen finns det inget bättre än att borra in ansiktet i deras man, bättre öron finns inte :)
Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan dessa djur och jag vet att jag kommer göra allt i min makt för att slippa <3
I onsdags var vi och tittade på ett sto, resan dit blev tyvärr lång eftersom vi åkte vilse och inte fick tag på ägaren i telefonen. Jag och Hasse knackade dörr på två ensliga hus, i båda husen var det en gammal tant som öppnade. Stackarna såg riktigt förskräckta ut när vi kom, tänk er själva att en främmande bil rullar upp på gården, det är mörkt och kilometer till närmsta granne. Det var iaf väldigt trevliga människor :)
Väl framme möts vi av en skimmel som var minst sagt TJOCK! Herre gud, ryggen gick liksom ihop med magen.
- ja hon får bara 5 kilo om dagen men ändå är hon så stor, säger ägaren
Måste vara 5 kilo bacon inte hö tänkte jag.
Det blev ju så klart min uppgift att provrida denna oskodda och tjocka häst som stått sedan i somras, någon ridbana fanns inte och min hjälm hade jag glömt. Jag rider ALLTID med hjälm och ska jag rida en helt främmande häst så har jag verkligen hjälm.
- Sikta på snödrivorna om du ska ramla av säger de andra.
mm upp på ryggen och ut i mörkret bar det av, tur att hästen va snäll. Trots sin tjocka mage hade hon en otrolig trav blev förvånad med tanke på de korta ben hon hade. Kan ju ha varit magen som gjorde att benen såg väldigt korta ut men hon va inte större än 134 cm i manken. Vi får se hur det blir med henne, hon hade ett trevligt lynne och en otrolig vilja :) Annars har jag varit i kontakt med en tjej som har ett sto som ska ut, fux och skit söt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar