Visa fingret, tänkte jag.. det är ju inte särskilt snällt.
Mannen kommer fram och på två sekunder har han greppat tag om min hand och börjat polera mitt pekfinger med någon liten kloss.
- Ah.. very good for your hand.. säger han på knacklig engelska.
Jag kan ju tillägga att mina händer kanske inte är något jag gärna visar upp för någon som beskådar dem på närhåll. Jag jobbar i butik, hanterar pengar och jobbar i stallet. Mina händer ser ut som om de skulle sitta på en krokodil, torra, spruckna och röda.
Mannen frågar om "I belive in magic?" nja, svarar jag. Han smetar på någon salva på nagelbanden och tar fram en flaska med handkräm..
- smell, very good.
- Oh, Mr you must have some too.. very good.
Johan ryggar skeptiskt.. ingen kräm på honom inte.
Nu har mannen på två sekunder polerat min nagel alldeles blank och fin, han lovar att det ska sitta i en månad och tar fram en flaska aceton.
- Smell it's for real.. don´t come of.
Han trycker upp flaskan under näsan på mig för att försäkra mig om att det faktiskt är aceton.
Lite små snurrig i huvudet lovar jag att fundera på erbjudandet om att köpa hela paketet för halva priset, 250 kronor.
Häftigt var det för jäklar va min nagel blev fin på den lilla korta stunden.
Nu köpte jag inte något magic kit utan vitlöksmineraler istället.. funkar kanske lika bra? :p
Funderade idag över hur livet kan te sig.. hur man inte har en aning om vad som komma skall och om man tänker tillbaka så skulle man inte ha en aning om att det som skett skulle ske.
Som ett ex kan jag berätta om hur jag och Johan träffades för första gången.
Det var lördag och jag hade tänkt att stanna hemma den kvällen eftersom jag va rätt trött. Efter lite tjat bestämde jag mig iaf för att följa med några tjejkompisar på en fest i Barkarby.
Vi åkte hem till en tjej som va klasskompis med en kompis till mig. Va väl kanske inte det roligaste sällskapet och jag har haft roligare om man säger så.
Efter några timmar så börjar det dyka upp lite folk.. bla ett gäng killar. En av killarna hade tydligen något som tjejer faller för, frågar ni mig tyckte jag att han va en ren och skär idiot. Iaf så satt snart hela mitt kompisgäng i hans knä och fnittrade medan jag och killen förde en livlig diskussion kring hurvida alla tjejer är svin eller ej. Jag tröttnade ganska snabbt på denna kille och satt kvar när de andra gick ut för att röka.
Efter en stund får jag syn på två killar som ensamma satt sig vid ett bord, jag hade inte sett dem komma in. Shit, vad gör de där gamlingarna här tänkte jag. Kommer ihåg att jag la märke till den ena killens skor, det var ett par sådana där svarta fin skor.
Killarna gick snart ut och rökte de med och jag blev kvar själv, snart började det dock suga även i min röktarm och jag slöt mig till de andra på terassen. Min ena kompis satt nu i den ena killens knä och sa att den andra killen gärna ville ha chans på mig (ja detta var ett skämt). Jag funderade fortfarande på vad dessa killar gjorde här, de såg ju ut att vara minst 30. Kvällen gick och det visade sig att dessa killar var ganska så roliga och vi satt länge och pratade med dem.
Under ett toalettbesök råkar jag höra hur mitt ex tydligen är på väg dit, exet jag absolut inte ville träffa och rent utav var rädd för. Jag berättade det för mina kompisar och vi smet snabbt ut, rädda för att möta honom på vägen till tåget.
Då kommer de "gamla gubbarna" ut och erbjuder oss skjuts hem, mina ena kompis stretar motvilligt emot och predikar om hur man inte ska åka med främlingar. Mycket klokt av henne och jag hade i vanliga fall hållt med men nu kändes resan med de främmande gubbarna säkrare än att stöta på exet så vi slet med henne och hoppade in.
När vi anländer till K-ängen går det upp för mig att min dåvarande kille skulle komma med tåget för att sova över. Jag vet inte varför men jag ville inte berätta detta för det för de här killarna så jag säger att det är min bror jag ska möta. Vi bestämmer att vi dagen efter ska på en dubbeldate och killarna lovar att hämta upp oss klockan 12. Vi säger hejdå och jag går ner till tåget. Nu är det bara jag och en tjej kvar som inte ser skymten av någon "broder".. han visar sig redan vara hemma hos mig. Vi säger hejdå och går hem till oss.
Dagen efter har vi inte en tanke på någon date utan detta kommer jag på sent på eftermiddagen, vi kommer fram till att ingen av oss ändå varit allvarliga och tänker inte mer på det. ( långt senare fick vi reda på att de stackarna stått där och väntat).
2 veckor går och en dag på jobbet ringer min telefon gång på gång. Tillslut svarar jag och i andra änden hör jag en röst som säger
- Hej det är Johan, jag tänkte höra om ni ville komma på fest?
Under den tiden kände jag bara en Johan och det var inte hans röst i den andra änden, vem fan var det jag pratade med?
Efter en stund går det upp för mig vem det är och jag säger att jag ska prata med tjejerna. Samma kväll tar vi tåget till Bålsta och på den vägen är det..
Tänk om jag hade vetat då 15 år gammal att den där gamla gubben i svarta finskor var den man(?) jag skulle inleda ett långt förhållande med, förlova mig med och sedan skaffa två barn med? Hade någon sagt det då hade jag antagligen bara asflabbat och slänkt ur mig en kommentar i stil med "Jo tjena".
När jag träffade Johan hade jag kille och var inne i en period då ingenting va på allvar. Jag och en tjej till hängde på det mesta, vi festade som galningar, träffade killar som var bra mycket äldre än oss, vi åkte flashiga bilar, fick vad vi ville och bara levde. Vi tog ingenting på allvar utan bara lekte runt.. och vi stormtrivdes. När Johan kom in i bilden hade jag ingen annan tanke än att det var ytterligare ett gäng att festa med, tidsfördriv som vi så fint kallade det för då.
Jag kan ärligt säga att jag inte hade något vidare intresse men han blev en bra kompis, vi pratade väldigt mycket och jag kände att han öppnade upp sig för mig och jag för honom. Vi umgicks rätt mycket och en dag så var det som att vakna upp i ett tillstånd jag aldrig någonsin upplevt. Jag va kär! Kär innan hade man ju varit men det här var något helt annat, det var en känsla för stark att kunna ta på den fullkomligt tog upp hela kroppen och allt det man pysslat med innan var som bortblåst.
Jag brukar ofta tänka på vad som skulle ha hänt om inte Johan raggat tag på mitt nr, om han inte varit så på. Då hade det inte blivit han och jag och vi hade inte haft det vi har tillsammans nu. Vi har haft ett rätt tufft förhållande, många prövningar som varit otroligt jobbiga och som jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för igen nu när jag vet vad de innebär. Men hela tiden har vi varit jäkligt starka ihop, det har varit vi två mot världen har det känts som.
Vi hör ihop, vi har fruktansvärt kul ihop och jag tror att det beror på att vi innerst inne är av samma skrot och korn även om vi har många sidor som är så otroligt olika.
Hade någon frågat mig när jag va 14 så hade jag aldrig trott att jag skulle träffa någon vid 15 års ålder som va 6 år äldre än mig och som jag sedan skulle skaffa barn med och vid 22 fortfarande vara ihop med.
Nej det är märkligt hur livet kan te sig.. både på gott och ont.
Jag är iaf väldigt glad att jag gick på den där festen den kvällen :)
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar