Återblick

Idag har jag varit flitig, berättade ju imorse att det var -25 grader i stallet, eller i själva stallet var det inte riktigt så kallt men utanför. Väl hemma igen så satte jag igång och städade, gjorde rent åt grisarna, planterade om blommor, hängde upp gardiner och tog itu med väggen i barnens sovrum som de ritat på. Suddade slut ett helt suddgummi och gned med svamp och tandkräm tills det sved i armarna. Resultat? Oförändrat! Eller lite fick jag bort men det blir till att måla om den väggen den dagen vi flyttar och eftersom det ändå ska målas om så utövade jag lite konst. Målade för fri hand barnens namn, bokstäver, siffror och former. Täckte över iaf lite av alla streck och gubbar, tyvärr är färgen för ljus så det blev inget bra kort.

Började fundera tillbaka på barnens förlossningar, hur jag kom in på dem ska jag berätta :p Alla tre tjejer är så otroligt olika och då är ändå två av dem helsyskon. Nathalie är inte lik Johan alls, Julia är en kopia av Johan, smal, ljus hy, har hans ögon, hårfäste och näsa. Thea är jätte lik mig, mörkare i hyn, mörkare hår, kraftigare byggd och mina lite större ögon. Lustigt att de kan bli som det blir :p

Thea föddes 00:49 den 7 april 2008.. En vecka innan BF.
Julia var jätte förkyld med astmabesvär och feber, hon sov i sin säng i det lilla rummet i köket (vi bodde i Bro då). Jag och Johan satt och tittade på tv, tror det var ett avsnitt av färjan.. minns att vi skrattade mycket iaf. Jag var så trött och hade bestämt mig för att lägga mig när programmet var slut, även om klockan bara var 21:00. Under tiden vi sitter i soffan känner jag hur magen drar ihop sig, släpper och drar ihop sig på nytt, så fortsätter det. Jag säger till Johan att
- det va lustigt vad sammandragningarna kommer så regelbundet!
- Det är väl inte dags? Säger Johan och man kan ana en nervositet i rösten.
- Nej då skrattar jag, det är vanligt med sammandragningar och förvärkar.

Vi fortsätter att titta och snart börjar dessa sammandragningar att göra ont, inom loppet ev en halvtimme gör det riktigt ont. Jag börjar bli lite fundersam, till slut ringer jag till BB-sthlm och de säger att jag får komma in om jag vill, jag tackar men säger att det antagligen inte är något och lägger på.

När sammandragningarna inte ger med sig ringer jag till mamma och berättar hur läget är, jag säger att jag inte tror att det är något men ville ändå göra henne uppdaterad eftersom hon skulle komma och passa Julia. Mamma som låg och sov frågar om hon måste komma nu? Jag säger att hon kan sova vidare och lägger på.

23:00 ringer jag till mamma igen, det jag får fram är - KOM NU!
NU GÖR DET JÄVLIGT ONT!
Johan springer runt och packar en väska ( tänk att man inte va förberedd denna gång heller) mamma kommer snabbt.
När hon kliver in genom dörren står jag vikt över soffkanten och försöker andas, Julia kommer upp alldeles nyvaken och blir orolig när mormor kommer mitt i natten och mamma står okontaktbar över soffan grymtandes som en gris.

Eftersom mamma ska ha Julia och behöver åka hem till sig dagen därpå hinner vi inte byta bilstol utan byter istället bil. Min kära mor hade då en gammal Audi med glappande lysen och väldigt dåliga torkare, ute regnar det mitt i dimman. Johan kör som en gammal gubbe med trynet i rutan, det går sakta. Själv försöker jag dämpa smärtan genom att trycka upp näven genom taket. Värkarna, som jag nu anat att det är kommer utan paus och smärtan är inte utav denna värld. När vi närmar oss Danderyd kommer det fram att Johan inte har något snus..

- De kanske har öppet på den där macken du vet, säger jag mellan pustandet
- Men jag kan ju inte stanna nu!
- jodå, det går bra. Det går ju fort att bara springa in där säger jag, det är ju på vägen.

Macken är stängd! En Johan på förlossningen utan snus tänker jag inte vara med om och säger åt honom att leta efter en annan mack.
- Men jag kan ju inte åka runt och leta snus när du har sådär ont.
- Jag sätter inte min fot på förlossningen om inte du har snus, förstått?
(väl inne förstår vi att det var tur att Johan inte lyssnade på mig för då hade han fått agera barnmorska)

Johan lyssnar inte utan fortsätter att köra till BB.
Väl framme dör jag nästan i hissen på vägen upp, vi möts av samma USKA som jag pratade med i telefonen, hon tar Johan i hand och presenterar sig. När hon ska hälsa på mig står jag dubbelvikt och gnyr.

- Ta tid på dig du, jag väntar säger hon.
Tack, väldigt snällt av dig!

Vi visas in i ett rum, mindre än det vi hade när Julia föddes. Kommer inte riktigt ihåg hur rummet såg ut, en säng, en fotölj, gröna gardiner.
Jag får hjälp att byta om till ett sånt där sexigt vitt linne.

- du har riktigt ont va?
Behöver man svara på det undrar jag och lyckas få till en nick.

En barnmorska kommer in i rummet, hälsar på oss och ber om att få undersöka mig.

Öppen 8 cm.

- Snart dags, va spännande. Ditt andra barn ser jag, du födde här sist med, allt gick bra ser jag, vet ni vad det är för kön?

Jag får ursäkta om jag va otrevlig men att småprata var inte riktigt det jag va upplagd för just då.
Jag får fram att jag absolut inte tänker ligga ner och att jag inte tänker föda på något annat vis än ståendes på knä, annars får jag panik. Barnmorskan kopplar på ett CTG och ger klartecken att barnet mår bra och att jag får stå.
Vid det här laget har mina sekunderspauser gått över till en enda lång jäkla värk, jag ber om lustgas. (den har jag längtat efter hela graviditeten, i själva verket var det lustgasen som var anledningen till att jag blev gravid. Men det säger vi inte till Johan)
Under tiden jag står och andas in lite gas så tycker Johan att det är läge för ett toalettbesök och går in på toaletten som ligger i rummet. Efter en stund hör man hur det rycker i hantaget tätt följt av ett HALLÅ!!

- Låste du? säger sköterskan
- Ja det är väl klart att jag gjorde svarar Johan, som nu börjar få lite smått panik.
- Men den är ju trasig!

Barnmorskan, sköterskan och barnmorskestudenten går nu till toalettdörren.
Johan berättar att han lätt får klaustrofobi och sköterskan hämtar en skruvmejsel. Barnmorskan ställer sig utanför dörren

- Johan, hör du mig? Jag vill att du andas med mig nu, ta en djupt andetag och så upprepar vi det tillsammans.
- Jag får inte upp den säger sköterskan, jag springer och ser om det finns någon som kan hjälpa mig.
Barnmorskan forsätter
- Johan, andas.. går det bra?

Och ja a, där står jag i sängen i stånd med att föda barn. Och självklart ska gubben låsa in sig på toaletten.
Efter stund kommer han ut och alla återgår till mig.

Smärtan är nu outlidlig, lustgasen som jag minns var min bästa vän och som jag skulle betala dyra pengar för gör inte ett skit. Värkarna har ingen rytm och jag andas in som en galning i början, blir yr, svimmar nästan, slutar andas, kommer tillbaka till verkligheten och AJ där nådde värken sin topp.

Smärtan är så vass att det känns som om någonting i magen kommer explodera. Jag kommer inte föda ett barn utan jag kommer gå sönder och tarmar kommer flyga hej vilt i rummet, tätt följt av njurarna, hjärat och livmodern (som är tom).
Min mantra genom förlossningen är

"det här är sista gången du behöver gå igenom detta Nina, du behöver aldrig mer föda barn igen bara du tar dig igenom det här"

- Jag ska undersöka dig igen säger barnmorskan och sätter på sig sina handskar
Jag skiter faktiskt helt i vad du gör tänker jag, ingenting kan kännas värre.

- Du är helt öppen nu, när du känner att det trycker på kan du börja krysta!

Det tar kanske 2 minuter innan värkarna går över i ett väldigt tryck. Det känns ungefär som när man spyr fast åt andra hållet då eftersom barn vanligtvis inte kommer genom munnen.

Nu SKRIKER jag, inte för att det gör ont utan för att jag är en djurisk grottkvinna som får oanade krafter!

- Försök att inte skrika säger barnmorskan, du tröttar bara ut dig.
Tröttar ut mig? Jag är så full av styrka så det finns inget annat, om hon får ont i öronen får hon väl skaffa öronproppar.

- Nu är huvudet ute! Lite till bara så kommer resten sen

Thea har inte bråttom, hon tycker gott att hon kan ha sitt huvud ute en stund innan resten av kroppen kommer. Så hon skriker, oj vad hon skriker.
Efter något som känns som en evighet kommer det där plasket och allt det onda är över på en halv sekund. Mellan mina ben ligger en liten flicka, blöt och ILLRÖD!

Herre gud tänker jag, vad ska Johan tro!
Thea hade antagligen fått sig en extra skjuss med blod eftersom huvudet var ute så länge. Hon såg nästan mörkhyad ut med sin röda färg och kolsvarta hår.

När Thea föddes fick jag inte samma känsla som med Julia, nu visste jag vad ett barn innebar och glädjen flätades samman med lättnad och trötthet. Jag tog upp henne i min famn och tårarna rullade längst mina kinder.

- Tack gode gud, hörde jag mig själv säga.
Kanske blir man lite troende i livets största stund <3

Här är en bild på Thea, ca 10 min gammal. Jag har precis tvättat av henne lite..



Någon timme gammal, hennes röda färg börjar mattas av



Trött men lycklig tvåbarnsmor :)




Julia har jag tyvärr inga bilder på som nyfödd. De låg på en hårddisk som numer sett ljuset för sista gången. Som tur va har jag dem framkallade.
Hennes förlossninge berättar jag om en annan dag eftersom det tog betydligt längre tid ;)