Jag har ett varannanvecka förhållande med helger, varannan söndag när det har varit min tur att vara ledig så vinkar jag med en ångestfull blick av helgen och säger med något dämpad stämma - Vi ses nästa lördag! Alltså inte nu på lördag utan lördagen efter det.
Denna vecka är inte min lediga helg och även fast jag alltid jobbat dessa helger som följer så tätt så blir man aldrig riktigt tillfreds med det. Att väckas av den där skräliga signalen från telefonen, en blinkande display som talar om för mig att klockan minsann redan är 04:45! Så medan barnen ligger och snusar varma och skrynkliga i sina sängar tassar jag upp för att åka till jobbet, klockan 16 får jag åka hem igen. Det är en helt ok tid att sluta om det inte vore för att man är så satans trött då, man bokstavligen talat dör när man kommer hem. Mitt i lördagsgodisets blandning med en disneyfilm, när barnen är som gladast och har sett fram emot en myskväll med mamma så dör hon! Ja inte dör på riktigt för jag vaknar minsann dagen efter utav samma skräliga medodi från telefonen.
Ikväll slutar jag 19, en helt ok tid om man tänker på jobbet då det är som mest drag en fredagseftermiddag men man kommer hem sent, för sent. Barnen lämnad jag klockan 8 även då jag börjar 7 men det är för att de ska få komma in i verksamheten på bästa sätt. De vill vara där innan frukost och då får man som mamma accptera det, även om jag hellre velat ha sovmorgon med dem och mysa hemma på morgonen. Om vädret vill mig väl så hinner jag träffa dem en stund ikväll innan de ska sova. Det är sådant som får mig att fortare ta mig igenom mina arbetsdagar som just nu inte är särskilt roliga.
Jag saknar pluggandet, känslan av att få grotta ner sig i något man finner intressant och samtidigt känna att man utvecklas och tar sig någonstans. Jag har tagit det första steget men det är svårt att få ihop ekonomin när man pluggar har barn, hyra och bil. De sena kvällarna och helgerna kommer man inte ifrån ...
Nej nu är det dags för duschen och sen jobbet.
Min nya favorit!
fredag 17 december 2010
onsdag 17 november 2010
Konsten att skydda sig själv
Var ett tag sen jag skrev, under tiden har tankarna samlats på hög i huvudet och det är minst sagt konstigt att man inte är mer konformad just nu.
Har en ledig dag och även fast jag fick en del lediga dagar förra veckan med sjuka barn så kom den inte en dag för sent. Denna ständiga trötthet kväver mig och det trycker undan alla "må bra" känslor. Det är inte roligt att komma hem från jobbet efter att ha hämtat barnen, ställa sig vid spisen, få i sig maten och sen dö i soffan. De få timmar man får tillsammans med barnen på en dag vill jag spendera på annat sätt. Jag lider verkligen utav tröttheten även om jag vet att den beror på mörkret, samma visa varje år när dagens ljusa timmar blir allt färre och färre. Hur många timmar får man egentligen på en dag? När man åker till jobbet är det mörkt och när man åker hem är det mörkt, får ifrån ska man ta energin då?
Min läkare tyckte att jag var dum som lagt ner medicinen och ännu dummare var jag som inte börjat igen när jag visste att vintern var på väg. Har aldrig haft särskilt höga tankar om den läkaren men det fick mig att tänka i en ny bana. Kanske är det envisheten som talar att jag minsann inte ska visa honom att han har rätt.
Vitaminer är garanterat något jag behöver, motion skulle bhöva komma med på schemat även om jag känner en väldig distans då orken inte finns och tiden inte räcker till.
Allt som har hänt och händer runt omkring mig nu har ju varit en stor bidragande faktor, jag känner mig lite som en spik som jag tillåter folk att slå på igen och igen. Och nu är det vara en liten bit kvar som jag på egen hand ska pressa upp igen.
Jag vet att många upplever mig som ganska stark men det enda starka är nog att jag gång på gång orkar dra upp mig igen. Tänk om jag kunde lära mig att stå upp för mig själv, säga ifrån och inte ta åt mig, inte låta andra slå ner mig. Va mycket energi som skulle sparas.
Nu ska jag vila en stund och sen bege mig ut i kylan för att söka lite energi.
Har en ledig dag och även fast jag fick en del lediga dagar förra veckan med sjuka barn så kom den inte en dag för sent. Denna ständiga trötthet kväver mig och det trycker undan alla "må bra" känslor. Det är inte roligt att komma hem från jobbet efter att ha hämtat barnen, ställa sig vid spisen, få i sig maten och sen dö i soffan. De få timmar man får tillsammans med barnen på en dag vill jag spendera på annat sätt. Jag lider verkligen utav tröttheten även om jag vet att den beror på mörkret, samma visa varje år när dagens ljusa timmar blir allt färre och färre. Hur många timmar får man egentligen på en dag? När man åker till jobbet är det mörkt och när man åker hem är det mörkt, får ifrån ska man ta energin då?
Min läkare tyckte att jag var dum som lagt ner medicinen och ännu dummare var jag som inte börjat igen när jag visste att vintern var på väg. Har aldrig haft särskilt höga tankar om den läkaren men det fick mig att tänka i en ny bana. Kanske är det envisheten som talar att jag minsann inte ska visa honom att han har rätt.
Vitaminer är garanterat något jag behöver, motion skulle bhöva komma med på schemat även om jag känner en väldig distans då orken inte finns och tiden inte räcker till.
Allt som har hänt och händer runt omkring mig nu har ju varit en stor bidragande faktor, jag känner mig lite som en spik som jag tillåter folk att slå på igen och igen. Och nu är det vara en liten bit kvar som jag på egen hand ska pressa upp igen.
Jag vet att många upplever mig som ganska stark men det enda starka är nog att jag gång på gång orkar dra upp mig igen. Tänk om jag kunde lära mig att stå upp för mig själv, säga ifrån och inte ta åt mig, inte låta andra slå ner mig. Va mycket energi som skulle sparas.
Nu ska jag vila en stund och sen bege mig ut i kylan för att söka lite energi.
söndag 25 juli 2010
Ut med det gamla in men det nya
Som vanligt när det är tungt så får jag en ihållande känsla av att jag måste förändra, kasta ut det gamla som påminner mig om saker jag inte kan hantera. Så idag for jag iväg med min bästa vän till Bauhaus och Rusta för att shoppa inför en budgetrenovering.
Jag har tapetserat den målade/dumlenedkladdade väggen i vardagsrummet och det blev faktiskt riktigt snyggt. Imorgon lägger vi om golvet i köket sen får vi se om jag tar tag i sovrummet i veckan, har ju några semesterdagar till att förgylla även om jag hoppas på att solen kommer tillbaka.
Gårdagen var en dimma, propavanen satt kvar hårt inne i mig och det var riktigt svårt att öppna ögonen ett tag. På kvällen efter en storhandling på godisaffären i Hummelsta bestämde jag och Emilie att vi skulle ta en tur på hästarna. Ut kom vi, red genom industriområdet (väldigt bra miljöträning) och vidare för att klättra i "mördarbacken". Efter det skulle vi bara ta en liten sväng till för att sedan vända hem när vi hittade en intressant grusväg. Eftersom våra käftar glappar likt två gamla kärringar hann vi säkert rida i en halvtimme innan det slog oss att grusvägen var väldigt lång. Jag började bli lite osäker på om det verkligen var en sådan bra idé att fortsätta men Emilie va hundra på att vi snart skulle komma ut på en väg hon sedan kunde ta oss hem ifrån. Grusvägen fortsatte och fortsatte och fortsatte.. klockan likaså. Till slut tog grusvägen slut och skogen tog vid, Bubblan min envisa lilla posivitetskula ansåg dock att skogen måste ta oss hem och in i mörkret fortsatte vi.
"det står ett rådjur där framme" hojtar jag för att förhindra en större reaktion från Olle.
"Ja det kan finnas vildsvin med" hojtar Emilie där tillbaka.
Olle tvärstannar!
BRAK!!! Och precis som jag gnäller "nej men lägg av" springer familjen storsvin över vägen. Sen både ser och hör vi hur hela skogen rasslar till.
Emilie tvärvänder i skengalopp och Gandur efter...något svettiga och något som kändes som en kilometer senare inser vi att vi ridit vilse. Klockan närmar sig 23 när vi tillslut hittar ut på en bilväg utan reflexer.
Emilie försöker muntra upp mig som vid det här laget är lagom road genom att sjunga alla sånger hon kan (Emilie kan bara barn och disneysånger) samtidigt som hon testar alla möjliga ställningar man kan rida i..hon hade nämnligen väldigt ont i rumpan. När vi ridit en timme till kommer vi bara längre och längre från stallet.. Vi rider förbi fulla ungdomar, cyklande par och en del mopeder men ingen verkar tycka att det är konstigt med två ryttare som mitt i natten rider genom ett bostadsområde.
Vid midnatt så kommer räddningen när Emilies pappa hämtar oss med transporten. Gandur va så trött att han knappt orkade göra motstånd utan lät oss steg för steg flytta hans hovar in i transporten.
När jag la mig i sängen halvt ihjälfrusen lovade jag mig själv att aldrig mer rida. .
Tappra hästar, de hade nog fortsatt hur långt som helst om de hade behövt <3
Jag har tapetserat den målade/dumlenedkladdade väggen i vardagsrummet och det blev faktiskt riktigt snyggt. Imorgon lägger vi om golvet i köket sen får vi se om jag tar tag i sovrummet i veckan, har ju några semesterdagar till att förgylla även om jag hoppas på att solen kommer tillbaka.
Gårdagen var en dimma, propavanen satt kvar hårt inne i mig och det var riktigt svårt att öppna ögonen ett tag. På kvällen efter en storhandling på godisaffären i Hummelsta bestämde jag och Emilie att vi skulle ta en tur på hästarna. Ut kom vi, red genom industriområdet (väldigt bra miljöträning) och vidare för att klättra i "mördarbacken". Efter det skulle vi bara ta en liten sväng till för att sedan vända hem när vi hittade en intressant grusväg. Eftersom våra käftar glappar likt två gamla kärringar hann vi säkert rida i en halvtimme innan det slog oss att grusvägen var väldigt lång. Jag började bli lite osäker på om det verkligen var en sådan bra idé att fortsätta men Emilie va hundra på att vi snart skulle komma ut på en väg hon sedan kunde ta oss hem ifrån. Grusvägen fortsatte och fortsatte och fortsatte.. klockan likaså. Till slut tog grusvägen slut och skogen tog vid, Bubblan min envisa lilla posivitetskula ansåg dock att skogen måste ta oss hem och in i mörkret fortsatte vi.
"det står ett rådjur där framme" hojtar jag för att förhindra en större reaktion från Olle.
"Ja det kan finnas vildsvin med" hojtar Emilie där tillbaka.
Olle tvärstannar!
BRAK!!! Och precis som jag gnäller "nej men lägg av" springer familjen storsvin över vägen. Sen både ser och hör vi hur hela skogen rasslar till.
Emilie tvärvänder i skengalopp och Gandur efter...något svettiga och något som kändes som en kilometer senare inser vi att vi ridit vilse. Klockan närmar sig 23 när vi tillslut hittar ut på en bilväg utan reflexer.
Emilie försöker muntra upp mig som vid det här laget är lagom road genom att sjunga alla sånger hon kan (Emilie kan bara barn och disneysånger) samtidigt som hon testar alla möjliga ställningar man kan rida i..hon hade nämnligen väldigt ont i rumpan. När vi ridit en timme till kommer vi bara längre och längre från stallet.. Vi rider förbi fulla ungdomar, cyklande par och en del mopeder men ingen verkar tycka att det är konstigt med två ryttare som mitt i natten rider genom ett bostadsområde.
Vid midnatt så kommer räddningen när Emilies pappa hämtar oss med transporten. Gandur va så trött att han knappt orkade göra motstånd utan lät oss steg för steg flytta hans hovar in i transporten.
När jag la mig i sängen halvt ihjälfrusen lovade jag mig själv att aldrig mer rida. .
Tappra hästar, de hade nog fortsatt hur långt som helst om de hade behövt <3
torsdag 22 juli 2010
Livet tar en vändning
Jag har många ggr reflekterat över varför jag gör som jag gör, hur många gånger har man inte ångrat en handling eller en brist på handling?
Hur många gånger har man inte funderat över varför andra människor gör som de gör?
Just nu maler dessa frågor i mitt huvud om och om igen. Inte en sekund lyckas jag tänka på annat och jag tror seriöst att det kommer att äta upp mig. Jag kan omöjligt minnas alla de gånger jag tänkt att "nu går det inte mer, nu ger jag upp" men lika ofta som jag tänkt de tankarna har jag också rest mig. Jag försöker febrilt att hugga tag i den vetskapen nu men hur mycket jag än rabblar "det kommer blir bra" så sitter den där ilande känslan av smärta kvar. Det är som att någon sugit all kraft ur mig och endast lämnat kvar ett tomt hål utav smärta, jag har en djävul på axeln som skriker åt mig "ditt fel" "varför gjorde du så" "skyll dig själv".
Jag har alltid haft extremt svårt att öppna upp mig, alltid sagt A men inte B. Lite kan man dela men inte allt, hållt saker inom mig tills de svämmar över.. Med tiden släppte jag på detta och insåg hur skönt det faktiskt var att dela sina demoner. Idag ångrar jag detta djupt, jag svämmar hellre över tusentals gånger än att såras som nu. Hur kan en människa vara så elak? Vad vinner man på det?
Den här semestern blev inte alls som jag tänkt mig, istället för nöjen och vila har det blivit dagar av överlevnad och sorg, smärta och hopp.
Och jag måste erkänna att jag är livrädd för framtiden, livrädd för relationer och livrädd för vänskap. Hur ska man någonsin våga släppa garden när man vet hur ont det kan göra?
Jag lever för mina barn just nu, den enda kärleken jag vågar lita på.
Hur många gånger har man inte funderat över varför andra människor gör som de gör?
Just nu maler dessa frågor i mitt huvud om och om igen. Inte en sekund lyckas jag tänka på annat och jag tror seriöst att det kommer att äta upp mig. Jag kan omöjligt minnas alla de gånger jag tänkt att "nu går det inte mer, nu ger jag upp" men lika ofta som jag tänkt de tankarna har jag också rest mig. Jag försöker febrilt att hugga tag i den vetskapen nu men hur mycket jag än rabblar "det kommer blir bra" så sitter den där ilande känslan av smärta kvar. Det är som att någon sugit all kraft ur mig och endast lämnat kvar ett tomt hål utav smärta, jag har en djävul på axeln som skriker åt mig "ditt fel" "varför gjorde du så" "skyll dig själv".
Jag har alltid haft extremt svårt att öppna upp mig, alltid sagt A men inte B. Lite kan man dela men inte allt, hållt saker inom mig tills de svämmar över.. Med tiden släppte jag på detta och insåg hur skönt det faktiskt var att dela sina demoner. Idag ångrar jag detta djupt, jag svämmar hellre över tusentals gånger än att såras som nu. Hur kan en människa vara så elak? Vad vinner man på det?
Den här semestern blev inte alls som jag tänkt mig, istället för nöjen och vila har det blivit dagar av överlevnad och sorg, smärta och hopp.
Och jag måste erkänna att jag är livrädd för framtiden, livrädd för relationer och livrädd för vänskap. Hur ska man någonsin våga släppa garden när man vet hur ont det kan göra?
Jag lever för mina barn just nu, den enda kärleken jag vågar lita på.
söndag 16 maj 2010
Liten och rädd
Har precis sett senaste beckfilmen.. OCH JAG ÄR TYP SKIT RÄDD!! Vet inte om det var det dåliga ljudet som gav filmen lite extra spänning men usch. Kombinationen av psykfall och hur offren blev levande begravda.. ryser! Finns det något värre? Jag kan inte ens ligga under en säng utan att få panik. Och psykfall finns det gott om, man läser ju om nya varje dag i tidningarna.
Men just det här med känslan av att vara instängd, jag har röntgat hjärnan en gång och det är bland det värsta jag varit med om. 30 min instängd i ett rör!! Snacka om att behöva ha självdiciplin för att inte få panik och vad är det med lugna favoriter i öronen? Hur ska det hjälpa när maskinen låter som en byggarbetsplats så fort en bild tas? Nej tack jag trivs bäst i det fria.
Nu sitter jag och kombinerar min rädsla med illamåendet från de 10 chips jag ätit.. Helgen har varit fantastiskt, helt rätt helg att vara ledig på. Lördagen spenderade vi med trevligt sällskap nere vid lillsjön, barnen badade, vi grillade och stekte i solen. Kvällen toppades med en sådan där underbar sommarkväll på hästryggen, galopperandes fram på en äng.
Även idag tog jag en tur med tjejerna som påminde mig om att man inte alls är lika vild längre, det var galopprace och hinder i skogen. Riktigt kul tyckte Gandur som tog tillfället i akt att dela ut några bocksprång under galoppen.. :p
Underbara häst <3
Synd bara att man befinner sig en i en stillastående svacka, han har problem att hitta balansen och vikslar och rollar och vet inte alls vart han ska sätta fötterna i tölten.. :( Stackarn försöker verkligen så gott han kan men hon på ryggen lyckas inte förmedla tillräckligt :/ Nu ska jag ta tag i att boka in en kurs eller åtminstonde en lektion. Imorgon blir det nog lite tömkörning innan hästarna får gå ut och äta lite gräs till lunch :)
Men just det här med känslan av att vara instängd, jag har röntgat hjärnan en gång och det är bland det värsta jag varit med om. 30 min instängd i ett rör!! Snacka om att behöva ha självdiciplin för att inte få panik och vad är det med lugna favoriter i öronen? Hur ska det hjälpa när maskinen låter som en byggarbetsplats så fort en bild tas? Nej tack jag trivs bäst i det fria.
Nu sitter jag och kombinerar min rädsla med illamåendet från de 10 chips jag ätit.. Helgen har varit fantastiskt, helt rätt helg att vara ledig på. Lördagen spenderade vi med trevligt sällskap nere vid lillsjön, barnen badade, vi grillade och stekte i solen. Kvällen toppades med en sådan där underbar sommarkväll på hästryggen, galopperandes fram på en äng.
Även idag tog jag en tur med tjejerna som påminde mig om att man inte alls är lika vild längre, det var galopprace och hinder i skogen. Riktigt kul tyckte Gandur som tog tillfället i akt att dela ut några bocksprång under galoppen.. :p
Underbara häst <3
Synd bara att man befinner sig en i en stillastående svacka, han har problem att hitta balansen och vikslar och rollar och vet inte alls vart han ska sätta fötterna i tölten.. :( Stackarn försöker verkligen så gott han kan men hon på ryggen lyckas inte förmedla tillräckligt :/ Nu ska jag ta tag i att boka in en kurs eller åtminstonde en lektion. Imorgon blir det nog lite tömkörning innan hästarna får gå ut och äta lite gräs till lunch :)
torsdag 22 april 2010
And my real age is..
Fy fabian så trött jag är, kroppen är förutom stel också väldigt öm. Kom hem från jobbet, åt och sen sov jag i 2 timmar men är fortfarande trött.
Så med tanke på mitt kroppsliga skick och mitt livs utformning så vore det intressant att veta vad min egentliga ålder landar.. jag tippar på 46! En siffra som känns rätt.. sorry mamma men du kan omöjligt vara min biologiska mor.
För att spä på min självömkan har jag dessutom ont i huvudet, svårt att andas och en kittlande känsla i näsan som ständigt leder till nysningar :/ Pollen gissar jag men blir skeptisk när jag tittar ut på de snöflingor som faller utanför fönstret.
Idag har jag även tänkt slå slag i att gå ner i vikt.. whohoo va roligt. Men det är bara att inse att sommaren närmar sig (iaf om man tittar i almenackan) och man vill ju gärna kunna vistas utanför vassen. Det känns dock som att det kommer bli en tung match eftersom jag inte vill sätta mig på diet men den dagliga konditionen verkar inte räcka till. Jag gör ju inget annat än går och lyfter på jobbet, sen är man i stallet, sen är ju stillasittande inte riktigt min grej. Och hur i hela fridens namn ska jag lyckas få in motion i schemat? Nej jag får helt enkelt dra in på något annat typ mat.
Nu ska jag få Thea i säng och sen hoppa in i dushen för att efter det kunna sova.
Sleep tight!
Så med tanke på mitt kroppsliga skick och mitt livs utformning så vore det intressant att veta vad min egentliga ålder landar.. jag tippar på 46! En siffra som känns rätt.. sorry mamma men du kan omöjligt vara min biologiska mor.
För att spä på min självömkan har jag dessutom ont i huvudet, svårt att andas och en kittlande känsla i näsan som ständigt leder till nysningar :/ Pollen gissar jag men blir skeptisk när jag tittar ut på de snöflingor som faller utanför fönstret.
Idag har jag även tänkt slå slag i att gå ner i vikt.. whohoo va roligt. Men det är bara att inse att sommaren närmar sig (iaf om man tittar i almenackan) och man vill ju gärna kunna vistas utanför vassen. Det känns dock som att det kommer bli en tung match eftersom jag inte vill sätta mig på diet men den dagliga konditionen verkar inte räcka till. Jag gör ju inget annat än går och lyfter på jobbet, sen är man i stallet, sen är ju stillasittande inte riktigt min grej. Och hur i hela fridens namn ska jag lyckas få in motion i schemat? Nej jag får helt enkelt dra in på något annat typ mat.
Nu ska jag få Thea i säng och sen hoppa in i dushen för att efter det kunna sova.
Sleep tight!
tisdag 20 april 2010
Velig
Tog bort bloggen, fanns ingen tid att skriva när dagarna togs upp av jobb och innehållet kändes till slut ganska världelöst. Men så slog det mig, skriver jag för de som läser eller för mig själv?
Jag har alltid haft ett behov av att skriva och när man gör det offentligt känns det på något vis mer befriande, det lättar mer om man vet att någon läser.
Så nu sitter jag här igen och låter tankarna flätas samman med tangenterna, jag har precis varit ute med mamma på en tur. Den sista tiden har varit riktigt jobbig och det är få saker som kan få mig att rensa hjärnan som att sitta på hästen. Det är svår att tänka på annat när man är så totalt fokuserad på en sak, jag har dessutom turen att få ha hand om en sådan underbar häst <3
När jag åkte hem från jobbet idag så blåste jag hjärnan ren med hög musik, det funkar det med, men bara för stunden.
Usch så dåligt som jag mått den senaste veckan vet jag inte när jag gjorde sist, smärtan som från början är rent psykisk övergår liksom i en krampartad smärta inombords som vägrar släppa taget och det känns som om man äts upp bit för bit. Jag har varit närtintill förlamad och ilskan man känner mot sig själv kan bara jämföras med hat.
Känslorna åker bergochdalbana just nu, ilska, irritation, panik, glädje och nedstämdhet, ovissheten äter upp mig och man frågar sig gång på gång varför man utsätter sig för det man gör.
Mitt i allt känslofall finns barnen med Julia i spetsen som är så känslig och uppmärksam, hon har sett mamma i för många tillstånd som jag önskar att jag kunnat bespara henne från. Men man är inte mer än människa och känslor försvinner inte bara för att man blir förälder, tvärtom läggs de till i de mest obeskrivliga mängder.
Nej nu är det fokus på framtiden som gäller och jag har en lång väg att vandra där.
Sov gott!
Jag har alltid haft ett behov av att skriva och när man gör det offentligt känns det på något vis mer befriande, det lättar mer om man vet att någon läser.
Så nu sitter jag här igen och låter tankarna flätas samman med tangenterna, jag har precis varit ute med mamma på en tur. Den sista tiden har varit riktigt jobbig och det är få saker som kan få mig att rensa hjärnan som att sitta på hästen. Det är svår att tänka på annat när man är så totalt fokuserad på en sak, jag har dessutom turen att få ha hand om en sådan underbar häst <3
När jag åkte hem från jobbet idag så blåste jag hjärnan ren med hög musik, det funkar det med, men bara för stunden.
Usch så dåligt som jag mått den senaste veckan vet jag inte när jag gjorde sist, smärtan som från början är rent psykisk övergår liksom i en krampartad smärta inombords som vägrar släppa taget och det känns som om man äts upp bit för bit. Jag har varit närtintill förlamad och ilskan man känner mot sig själv kan bara jämföras med hat.
Känslorna åker bergochdalbana just nu, ilska, irritation, panik, glädje och nedstämdhet, ovissheten äter upp mig och man frågar sig gång på gång varför man utsätter sig för det man gör.
Mitt i allt känslofall finns barnen med Julia i spetsen som är så känslig och uppmärksam, hon har sett mamma i för många tillstånd som jag önskar att jag kunnat bespara henne från. Men man är inte mer än människa och känslor försvinner inte bara för att man blir förälder, tvärtom läggs de till i de mest obeskrivliga mängder.
Nej nu är det fokus på framtiden som gäller och jag har en lång väg att vandra där.
Sov gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)